"Det är en jättestor omställning"

Smällen kom när han skickades hem från sjukhuset. Han mådde allmänt dåligt och tappade hela 20 kilo på två månader.

–    På sjukhuset känner man en enorm trygghet. Sen ska man plötsligt hem och klara sig själv. ”Hur ska det här gå?” Det är en oro jag tror många känner och som vården borde fånga upp.

Freddie Nordin har haft eget företag som golvslipare i 30 år. Jobbet tvingar en att utveckla regelbundna toa-vanor, berättar han. Många kunders golv har nämligen drabbats av vattenskador och saknar därför fungerande toalett. 

–    Jag lärde mig skita på morgonen. Nackdelen med det var att man vaknade och fick gå upp lika tidigt på lördag- och söndagsmorgnarna, säger han skrockande.

Men en morgon behövde han inte bajsa på morgonen. I stället fick han springa på toaletten fem-sex gånger hos kunden under dagen, som lyckligtvis hade en brukbar toalett. 

–    Jag var hur pigg som helst. Men när det var likadant den tredje dagen kontaktade jag vårdcentralen, berättar han. 

Sen gick det undan. Läkaren på vårdcentralen skickade honom till onkologen på Örnsköldsviks sjukhus redan samma dag.

–    Då jobbade jag för fullt fast jag var 69 år. Jag hade funderat på att trappa ned, men det hann jag aldrig. I stället blev det en tvärnit, konstaterar han. 

Röntgen avslöjade att en tumör tryckte på ändtarmen. Ungefär två veckor efter besöket på vårdcentralen gav överläkaren beskedet: Freddie behövde strålning och cytostatika, ofta kallat cellgifter, för att krympa tumören som sen skulle opereras bort. 

Många tycker att det är skämmigt med stomipåse men jag pratar med allt och alla om det. Har du ett problem, oavsett vad det är, hjälper det att vädra ut det. Det känns skönare efteråt.

–    Under de där två veckorna upptäckte jag att man inte mår bra när avföringen inte kommer ut. 

En sådan behandling kan vara tuff, man kan bli väldigt trött och medtagen, visste Freddie. Då trodde han fortfarande att han skulle kunna börja arbeta igen. Han ville ha det hela klart snabbast möjligt och inte bli så dålig att han behövde hålla på att avbryta och återuppta behandlingen.

–    Därför sa jag till läkaren att jag ville ha en påse på magen – för att orka med behandlingen. Det var faktiskt mitt eget förslag. Hon tyckte att det var förnuftigt.

Sagt och gjort. Den 11 juli för fem år sedan fick han sin första behandling med cytostatikadropp på sjukhuset. 

–    Jag låg där i sängen och tittade i taket. Så kom jag på att jag fyller år idag. Här ligger jag och får allting gratis på min födelsedag, säger han galghumoristiskt.  

Freddie är en positiv person som gärna möter tillvaron med både värme och humor. 

Han har två deviser som han försöker leva efter: 

• Se möjligheterna i stället för problemen.
• Det är bättre att ångra det man har provat än att ångra det man aldrig vågade göra. 

– Jag var faktiskt lite besviken över att jag inte tappade håret av cellgifterna. Jag hade tänkt att det skulle vara roligt att se hur jag sett ut med en blank skalle!

Till hösten, när han återhämtat sig från cellgifter och strålning, var det dags för operation. 

Tumören tryckte både på tjocktarmen och urinblåsan. Därför ville läkarna operera bort både tumör, en del av tjocktarmen och urinblåsan. Freddie skulle få både kolostomi och urostomi.

–    Jag hade faktiskt inga funderingar på det. Jag litade på läkarna och ville bara bli av med cancern. 

–    Jag hade ju en påse sen förut, så det var ingen större skillnad att få ännu en. Och det gav mig möjligheten att leva ett tag till! 

Kvällen före operationen träffade han kirurgen. Det visade sig att de hade hockeyn gemensamt. Kirurgen var gammal hockeyspelare som spelat i matcher som Freddie dömt. 

–    Vi hade det riktigt trevligt. Men dagen efter var det inget pratande. Jag låg på operationsbordet i 13 timmar medan de tog bort tumör, urinblåsa och sydde igen bakluckan på gubben. 

Han har mycket positivt att säga om tiden på Umeå och Örnsköldsviks sjukhus. Faktiskt kallar han det, av misstag, för hotell.

–    Fast bättre! Frukost, lunch och middag och roomservice! Personalen var fantastisk, även om de var tokstressade.

Men en måndag kom läkaren in och meddelade att han skulle hem på torsdagen samma vecka. Men Freddie vägrade. 

–    ”Nä, det ska jag inte alls”, sa jag. Jag kan inte åka hem förrän jag är klar, berättar han och fortsätter: 

–    De hade ju skurit upp hela buken. Metallklamrarna från operationen satt fortfarande kvar och jag hade fått sår vid urostomin.  

Läkaren tyckte att hans fru skulle sköta omläggningen av hans sår. 

–    Då sa jag att: ”För det första ska hon inte behöva titta på min mage och för det andra är det inte hennes jobb.” 

Freddie förstår hur läkaren tänkte. Sjukhuset hade platsbrist och läkaren ville skicka hem patienter för att ha tomma sängar inför helgen. 

Men han tycker att sjukvården sköts helt tokigt. 

–    Det känns som att vården inte gör jobbet klart. När patienter skickas hem för tidigt kommer de tillbaka om en-två veckor i ännu sämre skick. Eller värre, de dör. Ingen vinner på det.

En företagare skulle aldrig skicka i väg en produkt som man vet inte är bra till en kund, resonerar Freddie. 

–    Då kommer den tillbaka som en reklamation och det blir en massa extrajobb. 

Men alla vågar eller orkar inte säga ifrån som Freddie.

–    Som patient är man både i underläge, utsatt och i beroendeställning, konstaterar han.   

Men när operationsklamrarna tagits bort och Freddie själv sett till att vårdcentralen kunde lägga om såren kände han sig färdig med sjukhuset. 

–    ”Idag kan jag åka hem”, sa jag till läkaren. Hon såg ut som att ”vem är du som kommer här och bestämmer?”, berättar han roat. 

Det Freddie däremot var helt oförberedd på vad hur det skulle bli när han kom hem. 

–    Jag mådde inte bra, men kunde inte sätta fingret på varför. Jag tappade matlusten helt och gick ned 20 kilo på två månader.

Han pratade om sitt mående med en kvinnlig läkare.

–    Kan det vara psykiskt? undrade jag. 

Visst var det så. Från en livräddande men stor operation, två stomier och vård på två olika sjukhus – till att plötsligt bara vara hemma. 

–    Det är en jättestor omställning. Från att ha fått hjälp om man bara tryckte på en knapp vid sängen till att klara sig själv helt. 

På sjukhuset hade han känt sig trygg. 

–    För min del var det en omedveten oro. Och när jag fattade varför så släppte det. 

Sjukvården borde hantera ”glappet” bättre, tycker han. 

–    Som att en terapeut eller liknande kommer och pratar med patienterna innan de åker hem om vad som komma skall. 

Sen kunde samma person gärna ringa och fråga hur det fungerar när man varit hemma ett par dagar, tycker han. Och vara en kontakt som man själv kan ringa upp efteråt. 

För som patient får man mycket information på kort tid, det är inte lätt att komma ihåg allt. 

– Det kan komma upp frågor. Och det skulle vara en trygghet att få veta att kunskapen finns bara ett telefonsamtal bort, säger han.

Under de där två veckorna upptäckte jag att man inte mår bra när avföringen inte kommer ut. 

Freddie tycker heller inte sjukvården ska förutsätta att en partner ska bli vårdare, och exempelvis sköta sår eller stomier. 

–    Alla vill inte det. Det är jag som sköter mina stomier. En bra karl reder sig själv. Förresten har jag bytt min stomi medan du och jag suttit här och pratat.   

Hans filosofi är att försöka se fördelarna, även i tuffa lägen.

–    Jag behöver aldrig mer använda en offentlig toalett, exempelvis. Det enda jag behöver göra är att gå in och byta stomipåse, sen är jag klar!

Men visst får Freddie ”skov” ibland.

–    Man tycker att ”vad i helvete ska jag behöva ha det så här?” Men alternativet är en trälåda tre fot under jorden. Då är det lättare att acceptera. 

Själv gör Freddie det han tycker sjukvården ofta missar. Han pratar med andra och lyssnar på deras funderingar och problem.

–    Många tycker att det är skämmigt med stomipåse men jag pratar med allt och alla om det. Har du ett problem, oavsett vad det är, hjälper det att vädra ut det. Det känns skönare efteråt. 

Freddie Nordin

Ålder: 73.
Bor: Lugnvik, eller ”Coolbay”, som Freddie kallar det, i Kramfors kommun. På somrarna bor han i husvagn i Härnösand.
Familj: Fru och två pojkar, fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn.   
Gör: ”Jag sitter i husvagnen och mår gott.” Tidigare egenföretagare som golvslipare. Freddie tycker att ”man ska ha något att göra” så han sitter som nämndeman i Härnösands tingsrätt och i hockeyns disciplinnämnd. 

Text: Anna Bäsén

Detta är en artikel publicerad i ILCO Magasinet.
Som medlem får du hem magasinet fyra gånger per år.