Crohns-diagnosen blev vändpunkten efter nio månaders sjukskrivning

Denna artikel publicerades urpsrungligen i ILCO Magasinet som delas ut till alla medlemmar.

Att leva med en kronisk sjukdom innebär inte bara fysiska utmaningar. För Mattias Jonsson i Norrköping kom den psykiska påfrestningen att bli nästan större. Under nio månader var han sjukskriven från jobbet som lastbilschaufför - orkeslös, nedstämd och orolig. Vägen dit började med vaga symptom från magen – och slutade i total utmattning.

– Jag orkade knappt gå tio minuter med hunden, sen gick jag hem och sov. Det var mitt liv. Jag låg bara hemma och gjorde ingenting.

Det började egentligen flera år tidigare. Mattias hade haft problem med magen i omgångar. Det kunde komma och gå, oavsett om han ätit skräpmat eller varit extra försiktig. Men i maj 2024 blev allt annorlunda. Problemen släppte inte. Magen var i uppror, tröttheten överväldigande. Ändå drog han sig för att söka hjälp.

– Jag ville inte få ett dåligt besked. Samtidigt mådde jag så dåligt att jag till slut var tvungen att ringa vårdcentralen. Men de sa bara att det var många som har ont i magen, att det nog skulle gå över.

Han blev besviken - och arg. Han hade gjort precis som det stod på 1177: sökt vård efter två veckor med diarré. Men inget hände.

– Jag ringde tillbaka varje vecka. Det tog tre månader innan jag fick träffa en läkare. Och då var det en läkarstudent som skrev ut medicin som inte ens skulle tas vid blod i avföringen.

“Jag tappade all ork - både i kroppen och i huvudet”

Mattias blev inte bara sämre i magen. Han började tappa energi, livslust, vilja. Han isolerade sig, träffade knappt någon, åt knappt något.

– Vissa dagar orkade jag inte ens laga mat. Det blev bara en macka, och sen gick jag och la mig. Jag hade ingen ork, varken fysiskt eller psykiskt. Jag var inte ute och träffade folk på månader.

För en person som älskar fotboll, att köra lastbil, umgås med familjen och ta promenader med hunden Enzo, blev det ett hårt slag. Det som tidigare varit självklart - att jobba, leva, vara aktiv - förvandlades till något ouppnåeligt. Och att inte bli tagen på allvar när han väl bad om hjälp, förvärrade allt.

– Det kändes hemskt. Jag kände i hela kroppen att något var fel. Och ändå fick jag ingen hjälp. Det tog på psyket.

När läkaren som påbörjat utredningen slutade blev det också strul med sjukskrivningen. Plötsligt ifrågasattes om han verkligen behövde vara hemma, trots att han knappt orkade stå upp.

– Då tog jag kontakt med huvudkontoret, för vårdcentralen tillhör Kry. När jag kontaktade dem hände det plötsligt något. Jag fick en ny läkare, en fast sådan, som tog mig på allvar direkt.

Hon gjorde en första undersökning och såg direkt att något inte stod rätt till. En remiss skickades till sjukhuset - men där fick han vänta i ytterligare tre månader på en koloskopi.

– De kunde inte skriva ut någon medicin innan de visste vad det var. Så det var tre riktigt jobbiga månader till, där jag bara låg hemma.

En diagnos - och en vändpunkt

När han till slut kom till sjukhuset och undersöktes sade läkaren nästan genast vad det var.

– Han hade inte ens kommit halvvägs in i tarmen när han sa: “Jag ser vad det är.” Jag blev livrädd, trodde att det var cancer. Men det var Crohns sjukdom. Det var ändå en lättnad. En diagnos. Ett svar.

Med diagnosen kom också en behandling - kortison. Och effekten var omedelbar.

– Det var som att vända på en hand. På två dagar mådde jag bättre. Magen blev lugn, jag blev piggare. Jag orkade gå längre promenader med Enzo, börja ta hand om mig själv igen. Jag började känna igen mig själv.

Men även om magen mådde bättre, var det psykiska inte lika enkelt att få ordning på. Den långa perioden av oro, isolering och maktlöshet hade satt sina spår.

– Jag kände igen känslan i kroppen från tidigare, när jag hade haft episoder av ångest och depression. Då kände jag att jag måste ta tag i det här. Jag sa till mottagningen att jag behövde prata med någon.

Två dagar senare fick han träffa en kurator på sjukhuset.

– Det var en enorm lättnad. Att få sätta ord på det man känt, att någon lyssnar. Det gjorde stor skillnad. Jag började jobba 25 procent bara för att komma ut. Träffa folk. Det var tufft i början, men det hjälpte också.

Att våga be om hjälp

Idag har det gått nästan ett år sedan symptomen blev riktigt svåra. Mattias har gått från att vara helt orkeslös till att jobba heltid igen. Behandlingen är inte helt stabil än - han har fått biverkningar av det biologiska läkemedlet Hyrimoz och väntar nu på att få prova något annat. Men magen fungerar oftast bra. Och det psykiska måendet har återhämtat sig.

– Jag mår bra idag. Psykiskt är det nästan hundra procent. Fysiskt är det lite sämre just nu på grund av biverkningarna, men annars är magen stabil. Jag är på väg upp igen. Och jag har lärt mig att lyssna på kroppen, ta det på allvar.

Han har också gjort förändringar i livet. Han undviker skräpmat, dricker inte längre läsk och försöker äta hemlagad mat. Han jobbar bara dagtid för att minska stressen. Och han har lärt sig att det inte är ett tecken på svaghet att be om hjälp.

– Många skäms för att prata om hur de mår psykiskt. Men jag vill verkligen säga det: vänta inte. Ta hjälp. Prata med någon. Det blir bara värre om man går och bär på det ensam.

För Mattias var det kombinationen av rätt behandling, stöd från vården, familj och jobbet - och den egna viljan att ta tag i det - som gjorde skillnad.

– Jag har haft otur. En trafikolycka, en frysdörr i huvudet och så det här. Men jag är glad att jag inte gav upp. Och att jag kände igen signalerna när det började gå åt fel håll.

Nu ser han ljust på framtiden. Så länge han hittar en medicin som fungerar långsiktigt, hoppas han kunna fortsätta leva ett så vanligt liv som möjligt.

– Jag vill kunna fortsätta jobba, åka till Stockholm och se Hammarby spela fotboll, gå i skogen med Enzo. Jag vill inte behöva tänka på var närmaste toalett är hela tiden. Jag vill bara leva.

FAKTARUTA
Mattias Jonsson
Ålder: 35 år
Bor: NorrköpingGör: Lastbilschaufför 
Familj: Jag och hunden Enzo
Fritid: Umgås med vänner och familj, är i skogen mycket med hunden och tittar mycket på fotboll.

Text: Fredrik Hed
Foto: Tomas Ohlsson