Min historia

Jag fick min diagnos Ulcerös Colit när jag var 7 år, efter många skov och en förlossning så blev jag akut opererad när jag var 18 och trodde mitt liv hade tagit slut, efter 13 operationer under 1 års tid så fick jag vänja mig vid tanken att leva med ileostomi och en mage som såg ut som ett slagfält.

Idag är jag 45 år, livet leker och jag ångrar mig absolut inte. Inte nog med att man blivit *frisk* utan man har även ändrat livssyn och man är mera intresserad av individens inre än yttre. Lite oroligt är det när man träffar ny pojkvän, men om allt känns rätt så är det inga problem har livet lärt mig.

För ett år sedan tog jag modet att *fixa* till magen (magplastik) som numera är platt och fin. ett beslut som jag aldrig heller kommer att ångra.

Resa tillhör ett av mina största intressen och jag badar, dyker, bikini, bergsklättring och andra *normala* äventyr. Jag har kikat lite på de andra trådarna här gällande resetips i detta fall. Mina tips är: Var väl förberedd på *flöde* eftersom man blir extra känslig, jag själv har använt 2 dels bandage i många år-som jag förbereder dvs klipper ut, lägger i enskilda påsar (soppåse på rulle) med platta, påse, kompresser och på sätt tar det lite plats och man har allt samlat(man kan även stoppa det i en liten sminkväska--och när man bytat tar man förpackningen med sig--ingen utomstående vet nåt). Ett annat bra tips är medicineföråådet, Resorb vätskeersättning, salttabletter samt dexotrol--så klarar man sig super. Bada/dyka funkar utmärkt eftersom förbandet håller sig någon timme i vattnet, sen tar man bara sin lilla förpackning och bytar när man är uppe ur vattnet. Jag använder vanligt trekansbikini där jag *rullar* ihop påsen sådär lite fint så syns det inte alls utifrån.
Sex: Man är lika sexig som man känner sig och som motparten bemöter dig, jag som använder stringtrosor håller på så sätt förbandet på plats--fast visst kan en o annan olycka hända när det blir för vilt--men det är bara att gilla läget och tvättmaskin finns.

Livet blir inte mera konstigt än vad man gör det själv, och det gäller för oss alla att uppskatta dte lilla här i livet--och med tanke på mina alternativ som var en hårsmån från döden--så är mitt liv supersuper:)

Jag träffade även ny pojkvän för några månader sedan och när jag berättade om stomin så fick jag svaret..."och?" Inget som störde honom alls eftersom han älskar MIG och vi har ett underbart sexliv--thats it. Livet är underbart, dvs så underbart som man själv vill göra det:)

MVH Carina

TACK Carina för Din historia!
Känner på samma sätt som du efter drygt 26 år som stmiopererad. Har inte så mycket "normala äventyr" som du men för övrigt instämmer jag helt. Känns så bra att läsa possitiva inlägg om hur det är att leva med stomi. Lycka till med ditt liv!

Hej Carina! Jätte bra inlägg med positivitet! Glädjer mig att läsa. Jag lever ett bättre liv än innan min stomi operation. Det behövs positiva berättelser! Tack! Hälsningar Nillano

Hej Carina. Jag måste också tacka dig för ett positivt inlägg i forumet. Vi har fler positiva upplevelser under www.netdoktor.se och vidare till stomi. Där skriver jag själv och även vår UngILCO ledamot Therese Dicklén har skrivit om sina upplevelser. Jag har upplevt samma som dig också vad gäller det motsatta könet, det mesta beror på en själv. Allt gott önskar jag dig. MVH/Eva

till carina tack för ditt inlägg läste det och hoppas att jag med kan få samma livsgnista som du har.Har haft min stomi i 2 år jag vill leva som innan jag blev sjuk men hindrar mig själv då jag skämms min över min påse på magen har inte så många att dela mina tankar med dom som läser detta får gärna skriva ett inlägg o berätta hur ni har gjort för att komma vidare lycka till alla som gjort det kram ha det gott o ta hand om varandra mvh morgan

Hej!
Jag fick min diagnos Morbus Crohn i mars 2004. Från början av 2006 blev jag bara sämre och sämre i min sjukdom, med långa sjukskrivningsperioder och sjukhusvistelser. I juli 2008 opererades jag första gången, en avlastande ileostomi och i oktober samma år opererades hela tjocktarmen bort. Efter några månader var jag äntligen tillbaka i vardagen och på jobbet. Jag kommer ihåg känslan av att återigen kunna gå på bio, gå ut och äta, gå med barnen till lekplatsen etc.
Jag har sedan den andra operationen försökt att bestämma mig för om det ska bli en IRA operation eller om jag ska behålla stomin. Beslutet är inte helt lätt men ändå SÅ lätt. Jag mår så himla bra nu. Jag kan göra allt som jag vill göra, jag mår bra och jag orkar med jobb, familj och nu ska jag t o m börja plugga lite. För mig är målet att må så bra som möjligt och jag tror inte att jag kommer kunna må så bra som jag gör nu, om jag opererar mig igen. Minnen och känslan av att vara låst hemma och beroende av toaletter snabbt börjar sakta blekna men jag vet att jag inte vill hamna i den situatioenen igen. Jag kan klä mig som jag vill och göra det jag vill, stomin är inte något hinder för mig, det är en förutsättning för att jag ska må så här bra. Efter min första operation så sade en sköterska att det kan vara bra att se sig själv naken i spegeln för att lättare acceptera situationen. Det har fungerat för mig och för min familj. Jag skyltar inte med min stomi men de närmast i min omgivning vet om det, jag åker och badar med mina barn, jag tränar på gym etc Om någon är nyfiken berättar jag och förklarar. Jag är kompis med min stomi. Jag tänker inte på det som en bajspåse på magen, jag tänker på det som en stomi och ett stomibandage, en förutsättning för att jag ska må bra!

tack carina för att du är så possitiv och delger det har själ crohn och plus att jag är halvsides förlamad tror du att man kan sköta en stomi helt själv med allt vad det innebär är livrädd att jag skallångra mig mvh anki