Psykiska besvär efter stomiopertion.

Hej Vänner!
Undrar om det är några här som har problem med ångest o andra psykiska symptom efter op. Vad äter ni för Psykofarmaka o vad säger läkaren till er om detta??

Mvh
Fredrik

Hej Manfred!
Det är tydligen vanligt med psykiska besvär efter en stomi operation!Själv har jag under ett års tid fått 0 hjälp med detta!Har nu fightat mig till att få komma till en psykolog och har tid i morgon!Har extrema sömnrubbningar,självkänslan är utplånad 0ch lider av dödsångest och panik ångest! Detta till trots har ingen hittills viljat hjälpa mig!Har tom. fått svaret att det är ett sundhets tecken att jag mår dåligt!Mår du dåligt ge dig inte utan ligg på tills någon lyssnar!Mvh Kickan

jag är idag patient på en öppenpsykmotagning o det känns skönt att få hjälp, även om det är tungt. Dom ska även ev. göra en ADHD utredning, känns bra att bli tagen på allvar hoppas att det håller i sig.

Hej! Jag är 43 år. Jag hade Ulcerös Kolit sedan 1982. I maj 2000 fick jag en IRA, men sedan kom cancern även i ändtarmen så då fick även den ett respass, det blev en Illeostomi 19 juni-2011. Jag var ganska väl förberedd om vad som skulle ske fram till op, men vad som skulle ske visste jag inte. Att sårhålan efter slutmuskeln och tarmen skulle ta såhär lång tid att läka kunde jag inte föreställa mig. Nu är det bara 10 mm kvar tills den slutit sig helt........puhhh. Jag har känt ganska skiftande känslor, den som är jobbigast att hantera är att jag ibland känner att det hade varit skönt att inte ha gjort op! En annan är, varför klarade jag mig och inte någon annan? Jag gjorde redan före op klart med en psykolog på rehabenheten på sjukhuset att jag skulle behöva samtalsterapi efter op, det var skönt att träffa någon och prata med. Vi pratar om livet i stort och smått, om tankar och nya mål att jobba mot för att komma tillbaka. Jag gick tillbaka till jobbet som lärare redan när terminen började den 13:e Aug! Idiot sa de flesta i omgivningen, även de allra närmaste (sorgligt) men det var mitt sätt att bearbeta. Då hade jag mycket folk omkring mig att prata med och lite tid att tänka på op. och sjukdomen. Det stöd jag fått både från kollgor och elever har hjälpt oerhört mycket. Inte minst mina två döttrar på 4 och 5 år, som ger mig en stor anledning att kämpa vidare. Jag har inte vågat ta mediciner mot ångest, jag känner personer som tagit för mycket så jag är lite rädd för för det. Uah, vad det blev många ord.... Sköt om Er/Kent